Då var man tillbaka i Värnamo igen. Känns inte riktigt som "hemma" längre. Ärligt talat känns inte något som hemma alls nu för tiden. Hos mamma och pappa kommer det alltid kännas varm och välkommet. Men sen om jag ändå inte har mina grejer där eller ett ordentligt inrätt rum efter mitt tycke så kommer det nog aldrig kännas ordentligt som "hem", iaf inte med tanke på att mitt rum har blivit ett gästrum, cind of. Jag har sagt upp min lägenhet här i Värnamo så den sista maj ska jag vara ute. Lägenheten är otymplig och krånglig och jag trivs inge vidare i den, Ronja och Nala (mina illrar) gör den iofs lite lättare att bo i, och de håller mig sysslesat då jag varken har TV eller internet. Jag har iofs inga planer på att skaffa det ändå för jag vill inte binda upp mig på nått internet abenomang och vill jag ha en TV måste jag skaffa en boxer, det känns inte heller värt pengarna eftersom jag bara skulle titta på TV ett fåtal gånger i månaden.
Över huvud taget så börjar min optimism för mitt livs planeringar falna då allt känns krångligt och avlägset. Och åter igen sittar jag och önskar att det kunde pasera några månader och få allt överstökat nu, för jag känner mig inte bekväm i min nuvarande situation. Jag har inte direkt någon inspiration att vara kreativ för att te.x. sätta mig med min gitarr och komma på massa musik som jag brukar ha. Rent emotionellt är jag ganska ostabill och upplever saker på ett mycket starkare sätt. Inte heller känner jag något behov att att umgås med folk eller vara social, jag har inte något emot att göra det men känns som att det går lika bra vilket som.
Och på tal om min framtid är jag extremt kluven över vad jag ska välja om jag kommer till situationen då jag kanske måste. Jag måste nästan säga att jag hoppas på att jag slipper välja och låter slumpen styra mitt val. Jag tror detta beror på att jag inte vill göra folk besvikna, känns som att jag vid någon punkt måste välja.
Jag kom fram till i går, efter att precis stängt av datorn självklart, att jag ska börja blogga hemifrån. Nytja den minnepinnen jag fått och ta med det jag skriver hemma och publicera inlägget här på skolan. Lite lik som jag, just nu, känns min blogg för tom och det är dags att fylla på...eller nått...
Jag uppskattar folket runt mig som jag bryr mig om och de som bryr sig om mig, uppskattar min älskade Annie, jag upskattar det min framtid ser ut att kunna ge mig och att se den delas med Dig, men just nu, i detta tillfälle, i denna datasal på denna skolan känns att så kallt och tomt. Jag vet att det bara är svälja och härda ut och att det kommer bli bra men jag har svårt att hitta styrka till att göra det. Jag lever i ett I-land med mina egna I-landsproblem, jag borde inte klaga men som så många andra gör jag det ändå. Men vad skadar det om en till drar ner mänsligheten i ett enda stort EMO samhälle där alla tävlar om vem som har det värst. Inte är det jag, men varför inte bidra och klaga medans man kan.
Dags att ge upp bloggandet för denna gång. Känns som jag fick ut lite som behövdes, och som vanligt ska man inte ta min blogg för allvarligt då jag egentligen mår och har det bra. Jag lovar att mitt nästa inlägg ska innehålla mer positiva saker än negativa.
Love /M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar